Föddes de som skrynkliga grå knyten med en elak glimt i sina små ögon eller blev de förgrämda och förbittrade på vägen? Växte upp med orosrynkor över hela kroppen? Med en missriktad övertygelse att resten av världen måste upplysas om sakernas allmänt eländiga tillstånd? Är ohjälpligt förlorade eller har de blivit som de är på grund av var de är?
Ända sedan jag var barn har jag funderat vara alla gnällspikar och olyckskorpar kommer ifrån. Och för den delen varför de finns kvar. De måste ju trots allt tjäna ett syfte. Ja, eftersom vi tror på evolutionen så har har de antingen eller borde blivit utrotade. Förr eller senare under evolutionen borde någon kommit på idén att slå ihjäl alla skrynkliga grå knyten. Men de finns kvar och frodas. I föreningar, i arbetslivet och i kompisgänget. Rätt vad det är så kommer det ”det förstod jag väl. Att DET aldrig skulle fungera!” Eller ”ja, du är ju så optimistisk du..” Underförstått ”du som inte begriper bättre”. För det gör jag inte. Jag tillhör den sorten som med en dåres envishet tror att det mesta går. Att det kommer att bli superbra!! Enkelt och snabbt. För det mesta blir det bra – men varken enkelt eller snabbt… Men det hör liksom till optimistens vardag.
Den stora fördelen med att se på system är att det inte går skuldbelägga en enskild individ…
När jag så började studera Bowens systemteori så har jag insett att i begynnelsen finns inga små skrynkliga grå knyten. Det handlar snarare om negativa attityder och brist på framtidstro. Det är otrivsel och för mycket stress som skapar gnällspikar och oroskorpar. Ofta i kombination med en önskan att se orsak och verkan som förklaring till allting. Den enklaste orsaken att hitta är oftast den medarbetare, eller klasskompis som inte riktigt passar in. ”Syndabocken” som vi söker med ljus och lykta. Inte underligt att vi hittar gnällspikar och olycksfåglar på vägen…
Bowen systemteori ser på gruppen i första hand och individen i andra. Det innebär att vi tror att gnällspiken snarast uppstår därför att omgivningen är stressad, negativ eller osund. Det tankesättet innebär också att när ”gnällspiken” hamnar i en positiv och sund omgivning så försvinner allt det grå och gnälliga. Fram kliver en positiv medarbetare med bra framtidsidéer och inspiration till förändring. Visst är det en spännande tanke. Att det handlar om att se till att omgivningen tar fram det positiva inom oss. Det handlar inte om att förändra en människa ”syndabocken” för det beteendet är bara ett symptom. Under fel förhållanden blir vi alla gnällspikar. Helt plötsligt blev medarbetaransvar något positivt. Gruppens normer och gränser för samarbete blev så mycket mer än bara en arbetsmiljöfråga och chefens ansvar.
Att arbeta med Bowen och systemteori är positivt och det märks tydligt i grupperna. När vi slutar prata syndabock och börjar fundera kring individen som en av många i ett emotionellt system händer något spännande. Då kommer kreativiteten fram och problemlösningsförmågan susar in en annan dimension! När det inte finns en syndabok att skylla på börjar vi söka lösningar istället för fel….