När debatten hårdnar glömmer vi lätt att vara öppna och välkomnande. Helgonet kastar glorian (som ändå hänger på trekvart) och fram kliver en kaxig häxa. Ibland hårdnar röstlägen och uttalande görs som helst aldrig borde sagts. Då kan jag fundera över värdskapet i vardagen. Förmågan att se människan, inte bara åsikten och kanske .. behovet av att hellre rätta till glorian så här i Halloween tider än att låta häxan ta över.
Nyligen blev jag rätt uppläxad över min brist på kunskap för behovet att bevara skogen i dess nuvarande skick för att uppnå global hållbarhet. Den som läxade upp mig saknar i mina ögon kunskap om skog och har mig veterligt aldrig ens varit ute i en riktig skog. När jag försöker diskutera får jag veta att jag inget begriper därför att jag är okunnig och har personliga intressen i skogsbruket. (Jodå jag är skogsägare. Aktiv sådan. Och jag värnar om att min skog mår bra. Dessutom jagar jag, plockar bär och hämtar svamp från nämnda skog. När vi har höst- och vinterstormar hämtar jag hem träden som faller och använder veden till att värma bostaden under de kalla vintermånaderna). Så naturligtvis har jag min egen subjektiva ståndpunkt.
Där någonstans blev så diskussionen inte längre en diskussion om hållbarhet utan vi blev två antagonister på ett personligt plan där båda sakar respekt för varandras ståndpunkter. Det här är rätt genomgående idag i vårt debattklimat. Vi försöker inte ens möta varandra, utan blixtsnabbt övergår vi från sakfrågan till att konstatera att den andra parten är en okunnig idiot.
Konflikter, uppruggade fjädrar och kränkningar lär inte skapa en hållbart bättre och mer öppen värld
Vart jag än vänder mig verkar jag mötas av ilska, konflikter och uppruggade fjädrar. Människor som är kränkta, besvikna och arga. Det är politiker som twittrar elaka one-liners och det är arbetskamrater som brister i respekt och kallar varandra vid fula namn. Jag kan inte hjälpa att pulsen går upp en smula för mig också när alla de här negativa energierna möter mig i olika riktningar. Det har liksom smugit sig på mig att det är ok att kalla människor fula saker om de inte håller med mig.
Vad är det som händer i samhället när vi tappar respekten för varandra som individer? Inte bara för de mer eller mindre goda beslut jag tar i mitt yrke, utan för mig som individ. Alldeles för många sakfrågor övergår snabbt till påhopp på person. Ungefär som diskussionen om vems kunskap som är rätt kunskap eller inte. När normen flyttas sker det därför att politiker och förebilder själva gör det. Om vi ska bygga en bättre värld för framtiden vill det till att vi börjar jobba med respekt, samförstånd och förståelse! Och att acceptera att mitt sätt inte alltid är det enda sättet att se saker på.
Kanske borde alla vara tvungna att ta körkort i hur man förhåller sig respektfullt till sin nästa. För vi verkar ha glömt det mest grundläggande där….. Värdskap i vardagslivet borde vara en obligatorisk kurs en gång om året! Kanske lagom till Halloween…