För drygt tio år sedan träffade jag Albert. Han satt i en liten kur på den stimmiga flygplatsen Newark utanför New York. Där var han SAS man på plats ute i vida världen. För mig var han en lugn oas i en värld av stress och kaos. Jag var på väg till Florida och en femtioårsfest och jag hade just missat mitt plan. Eftersom jag köpt biljetten av United har jag redan försökt med dem. Vad göra? Hur snabbt kan jag komma till familjefesten? Och Uniteds personal var snällt sagt inte särskilt duktiga på service. Iskalla och ovänliga tycktes de varken förstå eller bry sig om krisen i mitt liv. Med tunga steg och svettig av desperation drog mig bort till Albert. Trots allt var det SAS-planets försening från Stockholm som orsakat min försening. Även om jag köpt biljetten av United.
Albert är kolugn. Lyssnande och medkännande. Han kollar flygtider och diskuterar med mig hur vi på bästa sätt ska lösa min situation. Det slutar med att han bokar mig på första bästa flight nästa morgon. Han fixar ett rum till mig på närmsta hotell och hoppas med ett varmt leende att det ska gå bra även om jag ”missar festen då på kvällen kommer jag i alla fall fram till brunchen”. Han såg mig och min stress och gav mig trygghet och tillförsikt. Han kunde inte lösa problemet, men han hjälpte så gott han kunde. Under alla de här åren har jag haft minnet av Albert med mig och under tio år har jag varit förlåtande mot SAS. Det spelar ingen roll hur SAS strular för i min värld har företaget fortfarande Alberts ansikte. En man lyckas under ett kort ögonblick göra avtryck i mitt liv.
Albert lärde mig att några ögonblick av vänlighet och värdskap kan ge positiva effekter i mer än ett decennium!
Värdskap. Det var vad Albert förmedlade. Jag är rätt säker på att det inte står i hans arbetsbeskrivning att han göra si eller så. För det var inte vad han gjorde. För mig handlade det helt och hållet om hur han gjorde det. Men jag kände att han brydde sig lite extra, brydde sig att fråga om vem jag var, varför förseningen var en kris. Det borde vara så enkelt, och ändå.. när det inträffar blir jag så ofantligt glad och förvånad kanske för att vi så sällan vågar fråga lite privat och visa att vi är intresserade. Jag har ofta funderat över Albert. Och min egen relation med SAS. För historien slutade ju inte där. Tvärtom startade nog en särskild relation som pågår än idag.
Då och då gör någon det där lilla extra. Det kan vara en vänlighet eller något får mig att känna mig sedd och speciell. Någon som ger ett extra leende. Över åren har jag insett att väldigt lite kan betyda väldigt mycket. Ibland talar vi om ”värdskap” men ofta tror jag att det handlar om att se människan och att bry sig. Vara öppen och intresserad av sina medmänniskor! I en värld där vi blir allt mer stressade i vardagen tror jag att det är ännu viktigare att komma ihåg att de avtryck vi gör idag kommer att ge återverkningar långt i i framtiden. Oavsett vad vi arbetar med.
Nu undrar ni förstås om Albert själv fick veta det här? Jag skrev till dåvarande SAS chefen, Jörgen Lindegaard, som tog sig tid att svara personligen med ett fint mail och lovade att berätta om brevet. Dessutom fick Albert träffa min fästman, Mike, bara några veckor senare – när Mike missade en anslutning till Sverige. Så här hemma i vår familj vet vi att om vi ska sätta ett ansikte på värdskap så blir det Alberts vi ser!
Den fina bilden på flygplanet är lånad från SAS gruppens hemsida.