Häromdagen var jag på skogsexkursion med representanter för myndigheter, skogsägareföreningar och skogsbolag och tittade på nyckelbiotoper. Ni vet, särskilt skyddsvärda områden i skogen. Områden där det finns unika värden som ska bevaras för en mångfald i naturen. Det kan vara riktigt urgamla träd, eller en glänta med sällsynta orkidéer. Det kan också vara skogar som brunnit under sin livstid eller där skyddsvärda arter finns. Det talas om ”värdeträd” även om definitionen är oklar så ska de sparas. Det talas om vikten av att behålla skog som har ”ärr” efter skogsbränder. Trots att skogsbränning var kanske den vanligaste metoden för att skapa en bra grund för nyplantering ända in mot 1950-talet. Så det är inte underligt att det är oklart. Jag tror att vi alla är överens om att vilja ha kvar de ”de särskilt skyddsvärda områdena”. Vad vi absolut inte alls är överens om är definition, storlek och vem som ska betala för att ta produktiv skogsmark ur användning. Oklarheterna skapar enorma problem för den som får sin mark registrerad som nyckelbiotop – eftersom i stort sett alla virkesköpande företag sagt att de avstår från att använda virke från nyckelbiotoper, som ju ska vara skogar med särskilt höga naturvärden.
Omfattningen av problemet illustreras bland annat av läget för skogsbolaget Holmen. Inventeringar på deras marker i Ströms Vattudal indikerar att hela 95 procent av den äldre brukningsbara skogen (efter undantag av mycket omfattande egna naturvårdsavsättningar och tidigare gjorda nyckelbiotopsregistreringar) kan komma att bedömas som nyckelbiotoper. De privatägda skogarna i området ser i allt väsentligt likadana ut…
Under exkursionen besökte vi två nyckelbiotoper . Inte hela området, för då skulle jag fortfarande vara där ute i skogen. Det beror på att den mindre var på 18 hektar. Det är 180 000 kvadratmeter för er som mäter villatomten i kvadratmeter. Den andra var på ofattbara 55 hektar. 550 000 kvadratmeter som allihopa är så skyddsvärda att de är klassificerade som nyckelbiotop.
När skogsmark blir klassificerad som nyckelbiotop blir det i realiteten ett brukningsförbud. Men skogsägaren får ingen ersättning annat än om nyckelbiotopen blir inlöst och omvandlad till ett reservat. Då först tar staten och våra politiker sitt ansvar för att ha sagt:
”Det allmänna vill att särskilt skyddsvärda biotoper ska bevaras och tas undan från aktivt skogsbruk”
Då borde det vara en självklar slutsats att staten, i det allmännas intresse, löser in marken och tar över ansvaret och ägandet av biotopen
Idag sker en smygkonfiskering av stora mått av skogsbondens mark. När nyckelbiotoper registreras omöjliggörs ett långsiktigt hållbart ekonomiskt skogsbruk. MEN staten löser inte in marken. Handläggningstiderna är oacceptabelt långa, bedömningsgrunderna luddiga och hanteringen av ersättningsfrågan under all kritik. Det är oacceptabelt och ansvarslöst från politikerna.
Det finns heller ingen begränsning som säger ”nog är nog”. Hur mycket ska sparas egentlige En minimigräns som säger att ”den här sortens område i Strömsund är värt att bevaras”. Om det är en vanligt förekommande skogstyp i tex hela området i Frostviken eller i hela kommunen så är direktiven till Skogsstyrelsen att ALL skogsmark ska skyddas, vilket innebär att ALLT skogsbruk slås ut. Ett skogsbruk som ofta är bas för hela infrastrukturen i annat företagande, tillväxt och skatteintäkter i skogslänen. Rent teoretiskt skulle hela socknar kunna bli identifierade nyckelbiotoper. Det innebär att Staten sätter alla rättigheter för markägaren ur spel och tar del av eller hela företaget, samtidigt som värdet på marken naturligtvis sjunker som en gråsten.