När svenska politiska ledare, företagsledare och styrelseordförande tillfrågas är de alltid ”feminister” men när det kommer till att fördela makt och möjligheter så sker det fortfarande alltför ofta via skrubbklubbsmöten och härskartekniker. Intresserade och dugliga unga kvinnor osynliggörs eller dubbelbestraffas. Antingen ”tar de alldeles för stor plats” eller så ”onödigt att ha styrelseledamöter som inte bidrar” – men rätt är den unga kvinnan i vart fall inte. Under många år har jag trott att det går att förändra. Genom aktivt arbete med interna handlingsplaner, i valberedningar och nomineringskommittéer, genom att lyfta föredömen och visa att det går. Idag måste jag konstatera att det inte fungerar tillfredsställande i alla organisationer och på alla arbetsplatser.
Svenska politiker, chefer och ledare rynkar på näsan åt Trump och hans ojämställda ledarskap och fnissar åt bilder på medelålders män som ska besluta över kvinnor och deras kroppar. Men är de så väldigt mycket bättre? Samma politiker, chefer och företagsledare kallar sig ”feminister” men begriper de ens vad det innebär? De ingår i manliga nätverk som hellre befordrar mediokra män än, kompetenta (och obekväma) kvinnor. Jag vet inte om det är bättre att som Trump, Berlusconi vara öppen i åsikterna eller att bara tro sig vara bättre men göra lika som dem. Att emellanåt plocka in en eller ett par kvinnor som ”gisslan” så att bilden ser lite bättre ut men för övrigt ha samma beteende imponerar inte.
De duktiga männen och ledarna finns – tyvärr är de också synliga just därför att de fortfarande är i minoritet!
Jag har arbetat i mäns strukturer hela mitt yrkesliv och jag har träffat många bra, duktiga män. Men det sorgliga är att de märks så väldigt tydligt. Skälet att jag kommer ihåg dem och deras arbetssätt är just att de varit undantag. Så har jag väntat och tänkt att ”det blir bättre”. Men det blir inte bättre. Vi har allvarligt misslyckats i när det kommer till att leva upp till ett jämställt samhälle, och i dagsläget blir klyftan bara större. Hur kunde det bli så fel?
Nu börjar många organisationer dessutom smyga undan jämställdhetsmålet för att istället tala ”mångfald”. Då slipper de fortsätta fokusera på män och kvinnors lika värde och samma möjligheter, utan kan prata om aktiviteter för mångfalden. Jag för min del kan absolut inte begripa att det finns någon som helst anledning att blanda ihop dessa två mål. Jämställdhet och mångfaldsmålen behöver båda ha fokus. Men de kräver olika åtgärder för att nå resultat.
Personligen tror jag på en kombination av förändring inifrån och utifrån. Morötter för de som arbetar både kort- och långsiktigt med mål och aktiviteter som gör att ALLA känner sig rätt värderade med lika möjligheter. För femton år sedan skrev jag min Magisteruppsats om ”kvotering till styrelser”. Margareta Winberg hade som vice statsminister gått och krävt kvotering. I mer än ett års tid följde jag det mesta som skrevs i ämnet. Under den tiden gick jag från att vara en vän av frivillig förändring till att bli övertygad om att enbart lagstiftning om positiv särbehandling kan förändra de beteenden som styr tillsättningar och rekryteringar på alltför många nivåer. När jag nu ser mig om kan jag konstatera att förändringstakten i samhället är låg. Vi har haft så många chanser nu under så lång tid – utan att göra något av dem. Det är dags att se en minskning av de mediokra männens makt! Läs om hur kvotering faktiskt kan förändra – intressant forskning av Rickne och Folke:
https://www.svt.se/opinion/article12727920.svt
Läs på om härskartekniker och fundera på hur det är på din egen arbetsplats, eller i din organisation! Marie Westling har sammanfattat Berit Ås beskrivningar på ett mycket bra sätt med härskartekniker, motstrategier och bekräftartekniker. Alla styrelser, ledningsgrupper, nomineringskommittéer, förvaltningsutskott och politiska utskott borde tvingas lära sig listan utantill så att vi alla blir bra på att bekräfta – inte härska och förtrycka de som inte tycker som vi! Klicka på länken här nedan!