Att fotvandra ger mig perspektiv på både närvaro, livet och tiden. Aldrig är jag så nära både nuet och historien som när jag går förbi och tittar in i ett litet gammalt kapell i grå sten eller ser stensättningen från ett leprasjukhus vid sidan om stigen. På samma vandringsled som hoppfulla, och ibland botfärdiga, vandrare gått tusen år före mig.
Att vandra är bra för själen. I alla fall för min själ. Det ger tid för eftertanke, något som jag ofta tar mig alltför lite av dagens stressade tidsjakt. Då är det fascinerande att tänka på att de hade mindre med tid förr. De allra flesta levde hårdare, blev utslitna snabbare och dog yngre. Alltså – mindre med tid. Samtidigt hann de med så mycket. De lade grunden för vårt samhälle idag, de demokratiska principer vi lever efter och den trygghet som vi har. Ja eller? Just nu är jag långt från vandringskängorna mitt i Washington DC och känner mig mindre trygg och mer frågande kring hur det är med demokrati, media och hot i världen än på många år. Den vanliga människan verkar leva med en allt större terrorbild uppmålad och en allt större rädsla för grannar, det annorlunda, sjukdom och elände i största allmänhet.
När den förlamande rädslan växer och överskuggar nyfikenheten och öppenheten då är det dags att dra på sig vandrarkängorna och få perspektiv
Vi vet att människor vandrade från Jämtland ända ner till Santiago di Compostela redan på 1100talet då pilgrimssnäckor hittats vid utgrävningar. Då för tusen år sedan vågade man sig alltså ut i andra kulturer utan hotell, vakter, och pepparspray.
Så jag blir beklämd och fundersam när jag märker hur vi indoktrineras att vara rädda. Rädda för allt möjligt – från skogen och mörkret till fågelsjuka och terroristhot eller någon virrpanna med tillgång till fel röd knapp man bestämmer sig för att trycka på en mindre bra dag. Dåliga nyheter säljer bättre är en gammal sanning, men när det börjar avspegla sig i politiken och då genom att den som målar upp bäst eller värst hotbild vinner. Då går vi mot mörkare tider.
Rädslan startar alla möjliga reaktioner i oss människor. Vi förbereder oss omedvetet för flykt eller strid, Vi trissar upp alla försvarssystemen i vår kropp och vår hjärna börjar spåra mönster. Mönster och antydningar som vi behöver ha koll på när det är dags för strid. Under tider med stor oro gör det att vi handlingsförlamas istället för att ta de mått och steg som vi faktiskt kan ta oss för.
Efter allt snurrande kring presidenters twitter uttalanden, världsoro och tillväxten av den förlamande rädslan istället för den öppna nyfikenheten inser jag att jag för min del verkligen behöver dra på mig vandringskängorna och få tillbaka rätt perspektiv på världen och tiden. Så som den verkligen är. Så en vandring med historien en armlängd bort är kanske vad jag behöver för att känna tillförsikt för framtiden. Under alla förhållanden kommer jag att byta ut min alldeles egen negativa spiral mot tankar på möjligheter, förändring och goda exempel och förebilder,