Det är verkligen inte så självklart. Livet i allmänhet alltså. Det och vår tilltro till den egna förmågan att ständigt vara planerad med en tidsoptimerad morgondag. Förra veckan ramlade jag som en vante på en riktigt hal isfläck och bröt min axel. Sedan dess har jag genomgått en spännande inre resa. Insikten är enkel. Det mesta av min finfina planering fram till jul kraschade ungefär samtidigt som jag själv mot den där isfläcken. Frågan är om jag till och med förlorade min mentala snuttefilt. För inget är ju som vanligt. Jag knaprar piller mot smärtan och går på halvfart. Det är allt annat än mitt ”vanliga liv”. Men med mycket kärlek och omvårdnad från Swix, min lille upptäcktsresande vovve är det svårt att inte börja se möjligheterna med tid, mycket tid, att tänka nytt och annorlunda.
Det ligger i betraktarens öga, hur vi ser på olyckor, halvfulla glas och framtiden
Bestämde mig så för att utnyttja min tomma kalender kreativt och städa kontoret, sortera gammalt material och kasta allt inaktuellt. Jag lever normalt ombonat i mitt lilla kontor, omgiven som en trygg ekorre av allt som ”kan vara bra att ha” och som ”jag måste hinna läsa” och ”som var ett så speciellt möte/uppdrag/utmaning”. Prylar, papper, minnen och sådant som kan vara bra att ha. Antagligen är det bra att både ha ont och vara lite dimmig när man startar upp ett projekt av kalibern ”släppa taget”. För det här med avslut är svårt. Även om det är fem år sedan jag arbetade med ett visst uppdrag så känns människorna, utmaningen och resultatet nära i tiden. Att rensa ut och kasta är som att ge upp minnen och engagemang. Uppenbarligen har jag svårt för det.
Många, många tomma pärmar senare och fyllda sopsäckar känns det som om jag sliter upp bopålar och riskerar något – oklart vad. Samtidigt öppnas rummet upp – liksom mitt sinne – för nya utmaningar. Antagligen är det så enkelt att min olycka ger mig en oväntad öppning. Tid att fundera över framtiden och möjligheter. Då måste en del gammalt försvinna för att ge plats för nytt. Det handlar både om sedan länge avslutade arbeten såväl som olästa artiklar och tidskrifter som samlats i dammiga högar. Kanske behöver vi alla ibland bli av med vår lilla snuttefilt rätt upp och ner. Om inte annat så som en knuff ut ur det invanda trygga hörnet. En knuff att fundera på utveckling och förnyelse. Så istället för jämmer och elände blir det digitala kurser, förnyade kursprogram på ny site och uppdateringar. Det är en spännande tid jag går tillmötes, då kommer jag nog att behöva allt det där tomma utrymmet på kontoret….