Drönarslakten har inletts i min bikupa. Förvirrad, utjagad och dödad. Det är den hårda verkligheten för drönarbiet när han har gjort sitt framemot hösten. Det är inte utan att jag ryser lite vid effektiviteten hos bina när de förbereder sig för vintern genom att göra sig av med ”dököttet” i kupan. Det vill säga drönarna. Inga pensionsavtal eller guldklockor för lång och trogen tjänst. Det är tack och adjö när bemanningen finslipas för att passa organisationens behov. Alla som är nyfikna på situationsanpassat ledarskap, organisationers effektivitet och systemteori borde skaffa en bikupa. Även om jag inser att jag har allt mer att lära så är det tydligt när jag studerar mina bin att deras system, organisatoriska uppbyggnad och arbetsmoral är som vilken stor organisation i miniatyr!
Inga ”golden handshakes” eller tack för trogen tjänst. Det är ut i kylan i bästa fall, det är bleka döden i sämsta…
Ända fram till ”den stora drönarslakten” har jag beundrat binas effektivitet och målmedvetenhet, men med dödandet och utestängandet av de plötsligt ovälkomna drönarna övergick målmedvetenheten snabbt till hänsynslöshet. Uppenbarligen en mycket tunn gräns att passera! Själv står jag maktlös utanför och ser andra flygfän kalasa på de döda drönarna. Kretsloppet går vidare. Det är inte utan att jag funderar över bisamhället i jämförelse med samhället i ett större perspektiv. Kanske är vi lika hårdhänt effektiva men vi hanterar det ”snyggare” för att tillfredsställa samvetet och sociala förväntningar. Självklart också för att slippa se resultatet av effektiviseringar, neddragningar och ”resultat optimering” på nära håll. De döda drönarna ligger i alla fall utanför ingången till allmän beskådan. På så sätt är bina överlägsna i sin effektiva målmedvetenhet.