När jag än en gång njuter av präriens storhet och vidsträckta landskap i Nord Dakota inser jag som alltid hur otroligt rikt det här stora landet i väster måste ha tett sig för de emigranter som lämnade Sverige under andra hälften av 1800-talet. Bytet från de steniga små svenska åkerlapparna till den oändliga vidden måste ha varit en chock. Ett utsträckt bördigt landskap där alla kunde få en egen del. Ett land där man hade rösträtt och kunde bli nybyggare. Möjligheten att bli sin egen lyckas smed istället för att fortsätta hemma som fattig dräng eller arbetare, tacka för att man åkte. Redan 1890 fanns det 800,000 svenska invandrare i USA. Totalt utvandrade nästan en och en halv miljon svenskar. Människor som skulle bryta mark där det knappt såg ut att behöva brytas. Föga visste våra invandrare att prärien inte bara ger i överflöd. Prärien är också en hård livskamrat. På sommaren är det hett, vinden blåser ständigt och torkan är svår för både djur och växter. På vinden viner snöstormarna och kylan rakt ner från Alaska och begraver landskapet och dess invånare.
Den amerikanska prärien – Ett landskap där drömmar föds och själen stannar
Jag har fascinerats av landskapet och människorna sedan jag såg det första gången som utbytesstipendiat hos en tysk-rysk nybyggarfamilj strax utanför ett samhälle som just det året fyllde 75 år! Deras immigrantbakgrund var inte mer än en eller högst två generationer borta. Farmen var fortfarande ett ”homestead”. (160 acres, avrunda till 80 hektar fint prärieland, som amerikanska medborgare fick mot att man bosatte sig där i fem år och brukade jorden). Slitet och mödan med att bygga den amerikanska drömmen var högst verklig och nybyggarlivet ligger fortfarande nära i tiden.
Jämförelsen med den svenska immigrationen och nysvenskarna ligger nära till hands. De kommer också för att skapa sig ett annat och i många fall bättre liv än de hade ”hemma”. Också de kommer till en ny miljö, ett nytt landskap och ser grönskan och bördigheten. Idag kanske det inte enbart handlar om åkrarnas bördighet och jordmån utan också om möjligheten att på många olika sätt bygga ett nytt liv. Kanske kommer de liksom svenskarna ute på prärien att inse att det finns både möjligheter och andra faror än de som syns vid första anblicken.
Själv lärde jag mig fantastiskt mycket av att bo i Nord Dakota under ett år och därefter regelbundet återkomma till prärien som jag har en djup kärlek till. Att få känna vinden och hettan, liksom torkan, kylan och det oberäkneliga vädret. På prärien är man sällsamt oskyddad inför naturen. Det ger en respekt för både landskapet och människorna som hade styrkan och drömmar nog att stanna där och bygga något. Inte enbart tack vare prärien utan också trots prärien!