De flesta organisationer, företag och arbetsplatser har en eller flera ”skrubb-klubbar”*. Det är en bra grogrund för mytbildningar och ”sanningssägare”. ”Skrubb-klubben” och dess deltagare har tydliga kännetecken, man är ”med” eller ”utanför” det vill säga ”vi” eller ”dom”. Det finns ritualer, symboler, och också någon form av förebild eller hjälte. Alla som ska ha ett klubbmöte i en liten mörk skrubb med dörren stängd, vet att man behöver ta med sig en ficklampa. Det är bra. Deltagarnas världsbild fokuseras då till vad alla kan se i ljuset från den lilla ljuskäglan. Sedan går man ut i organisationen och hittar bekräftelser till de sanningar som uppenbarades i ficklampans sken. Så skapar man samsyn kring myter och egna tolkningar.
verkligheten synas i ficklampans begränsade ljuscirkel
Jag arbetar hela tiden med ledningsprocesser och chefsstöd. Jag kan ärligt säga att i de flesta av fallen med turbulens och problem i grupper eller organisationer så finns ”skrubb-klubbar” och deras myter med. Jag tror att de informella sällskapen har uppstått av ett behov av att få vara lite annorlunda. Att bli sedd och hörd. Så problemet ligger inte enbart hos klubben i sig. Det är organisationen som behöver förstärka sig egen image. Varför fler organisationer inte arbetar med att styra sin egen historiebeskrivning för att skapa både en gemensam bakgrund att vara stolt över, liksom en framtidsvision som är i samklang med historien, förstår jag inte.
Det borde vara enkelt att berätta om bragder och insatser, vad vi gjort i det förflutna och vad vi ska göra i framtiden. Varför vi finns till. Det är den typen av berättelser som skapar en klok miljö där alla medarbetarna blir sedda som en naturlig del i helheten. Då slipper några få gå in i skrubben för att hitta sin egen alldeles särskilda tillhörighet.
* alldeles rätt – ”skrubb-klubb” är ett nytt begrepp. Hos er heter de kanske ”spring-och- gå-gänget”, ”travgänget” eller ”prestationsbyggarna” eller något annat som skapar ett ”vi” och ”dom”!