Barn föds som färdiga förhandlare. De har en instinktiv förmåga att omedelbart inse att bollen de håller i eller träklossen har ett helt annat värde för kompisen annan än för mig själv. Alltså utgår de inte från sin egen värdebedömning utan från en bedömning av hur åtråvärd leksaken är.
Sedan blir de vuxna. Någonstans på vägen dit tappas förhandlarkunskapen bort. När de nu ska förhandla börjar de med att vara ”vuxna” och kloka och bestämmer sig för att vara objektiv i sin värdering. (Det vill säga pessimistisk.) Och fullkomligt utan hänsyn till känslor som girighet, åtrå och lust! Inte underligt att det är svårare att förhandla när man blivit vuxen!
Bra förhandlare är som barn – de prioriterar vad kompisen sätter för värde på produkten – inte vad de själva tycker att den borde vara värd. Svårare än så är det inte förhandla – oavsett om man är barn eller vuxen.