20151222_072528_resized (2)

När det är som allra mörkast

Fascinerande trolskt och vackert. Någon annan beskrivning finns inte när jag är ute i morgonens beckmörker och ser Norrskenet ila över natthimlen. Idag blev jag stående i tankar på vad hon som stod här ute på gården för något hundra år sedan funderade på så här på årets kortaste dag, bara ett par dagar före julafton. Var hon liksom jag fascinerad av storheten i ljusspelet och den egna litenheten? Eller hade hon inte tid? Stod hon kanske här med utsliten och söndervärkt kropp på väg mellan ladugårdens djur och julstök i uselt ljus?

att stanna upp och se på Norrskenet mot stjärnhimlen ger mig perspektiv på tillvaron

När jag stannar upp och funderar över vardagen för min farfars mor när hon gick över samma sorts isgata med Norrskenet som lyste upp hennes väg får jag ett hisnande perspektiv på tillvaron. Hur påverkades hennes julstress av vardagens sjukdom, kyla och beroendet av gården, djuren och skogen för överlevnad under de mindre goda åren? I Bowens systemteori som jag finner så intressant är en av grundbultarna betydelsen av vårt eget familjesystem. Vad har vi med oss i bagaget från vår egen familj och de stora omdanande händelser som präglat familjevillkoren? Hur påverkar det mitt beteende och mina val idag?

Vi går hand i hand farmors mor och jag i julförberedelserna. Men mina är väsensskilda från hennes. I det perspektivet börjar frågor om VAR jag ska köpa julmaten, julklapparna och allt annat kännas smått. För bara något hundra år sedan handlade det om överlevnad för människor och boskap i en kall och ogästvänlig vinternatt. Idag handlar det om hur mycket överflöd jag anser mig har rätt till.

Inga kommentarer än.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Vi använder cookies