fbpx
20150830_055051_resized

Stenåldersmänniskan inom mig vaknar

Hösten har kommit. Praktfullt vacker men med kyliga och mörkare morgnar påminns jag om att det snart är dags för en lång, kall jämtländsk vinter. Då vaknar stenåldersmänniskan inom mig med ett ryck. Det ska plockas bär och svamp. Det ska jagas och fyllas i frysar och vrår. Sockor ska stickas och handskar letas fram. Jag stressar och förbereder mig inför en lång kall vinter.

Mycket sker omedvetet och jag inser att trots den moderna världens tekniska landvinningar och bekvämligheter så finns samlandet och förberedelsen som en starkt grundad reflex inom mig. Det är rätt häftigt att inse att vi inte är så många steg från förfädernas mentala vardag.

samlaren och grottmänniskan är inte så långt borta

Inte underligt att samma stenåldersbeteende poppar fram i andra sammanhang också. Inte vill vi ha någon vid vår eld som inte hör till gruppen. Gruppen som jag tillhör ger mig trygghet och skydd. Jag gillar inte alltid min grupp men det är bättre än att vara ute i kylan alldeles ensam och sårbar.

Då hjälper det inte om någon målat en liten välkomnande grupp på grottväggen och sagt att ”alla är välkomna till vår eld”. Policies och politisk korrekthet i all ära. Vi behöver klä av oss en hel del stenåldersbeteenden innan vi verkligen är redo att dela vår eld och värmen i vår grotta.

Inga kommentarer än.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Vi använder cookies