Mobil Maj 2015 031

Panama och mitt moraliska dilemma

Varje år är det lite speciellt kring vårens årsmötesveckor. Jag får åka ut, berätta och svara på frågor, dela ut ”medaljer” till särskilt engagerade och svara på frågor om vad vi gjort i styrelsen. Det är medlemmar med starkt fokus på förening, kooperation och ideella uppdrag.  Då känns den senaste ”Panama läckan” om hur man ska bli ännu rikare (om man nu redan är rikare än vad jag och de flesta kan bli under en livstid) väldigt avlägsen.

Tidningarna saknar den väsentliga informationen kan jag också tycka. Alltså, hur många advokater fanns det egentligen på den där advokatbyrån i Panama? Om man försökt starta ett företag i Sverige vet man att det tar tid, trots att vi ska vara ett av världens effektivaste länder på det området. Enligt läckan ska det ha startats 214,000 företag och fonder? Slutsatsen är att det i Panama måste ha funnits hur många advokater som helst…. Hur kan man få grepp om alla dokumenten? Och hur kan läckor gå till? Bra som dåliga? Vad har vi för rättssäkerhet – egentligen?

 Quis custodiet ipsos custodes? eller ”Vem är det som egentligen vaktar på vakterna?” frågade Romaren Juvenal för två tusen år sedan. Kanske dags att stilla undra igen…

Sedan, hur hittar alla de här rika människorna med skatteplaneringsbehov varandra? Putins kompisar, islänningarna och Panamansvenskarna? I en enda stor blandning. Det kan ju inte bara poppa upp som kompisgäng helt plötsligt? Jag kan dela den indignerade moraliska som luftas. Men…sedan kan jag också börja fundera över de här läckorna, visst, det är det kul så länge som det berör andra och jag kan vara moraliskt upprörd. Men om läckan skulle röra alla sjukjournaler från den lokala sjukvården? Eller kronofogdens hela lista på vem som har barn med vem och dessutom inte betalar underhåll? Absolut inte ok tycker jag upprört.

Det är nu jag hamnar i mitt lilla synnerligen obehagliga moraliska dilemma. Det verkar vara ok med läckor så länge det berör någon annan som jag dessutom tycker ”förtjänar” det. Hmm det kändes kanske inte lika bra. Och jag börjar fundera på vem som sätter spelreglerna? Eller som den romerske satirskrivaren Juvenal skrev för mer än två tusen år sedan? Vem är det egentligen som vaktar på vakterna? Om det nu är undersökande journalister som sätter spelreglerna hellre än rättsväsendet. Vem kollar de undersökande journalisterna? Det blev ett besvärligt dilemma här som berör oss alla med all information som vi hanterar och tar del av – med eller utan tystnadsplikt.

Inga kommentarer än.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Vi använder cookies