The Donald 2

”The Donald” och vikten av ett personligt ledarskap

Jag har uppenbarligen blivit ”Trumpad”, drogberoende, och jag ogillar förändringen i mig själv just nu. Mitt speciella gift heter ”The Donald”. Varje morgon går jag omedelbart ut på nätet för att se vad han nu hittat på. Det är med skräckblandad förtjusning jag läser om de senaste bravaderna. Vad hände i natt medan jag sov? Jag fascineras än mer av de domare som står upp för det personliga ledarskapet. De som vågar trotsa sin president och ett officiellt ledarskap som tagit proportionen av en dokusåpa. En såpa med en ”stjärna” som är så rädd att mista tittare att han ständigt tvingas gå ett steg till. Att därmed utmana normer, hederlighet och sanningen bortom allt förnuft. Allt för att behålla tittarsiffrorna.

Men vad händer egentligen med alla oss ”Trumpade” som hela tiden lever med rädslan för en demokrati i sönderfall. En alltmer polariserad omvärld. Hur mycket förhöjd kronisk stress klarar ett demokratiskt system av egentligen? Eftersom jag arbetar med Bowen’s systemteori inom ledarskap blir jag också orolig för hur vår normala verklighet ser ut efter en period av kronisk samhällsstress. Ett hundra dagar med Trump vid makten och redan känner jag av beroendets skadeverkningar. Det är drogen som tar mig från normala, vettiga ställningstaganden till polariserade, arga sätt att uttrycka mig. Och det är jag – som ändå sitter på avstånd – i Sverige.

Aldrig är behovet större av att vara fast förankrad i ett personligt ledarskap än i tider med stor social oro!

Inom systemteorin tittar vi mycket på hur hjorden, gruppen, familjen eller organisationen hanterar förhöjt tryck, eller stress. Verklig eller enbart upplevd. När flockdjur hamnar under olika former av kronisk stress, det kan vara överpopulation, brist på mat, eller systemfel, som väderleksförändring eller annat så förändras hela flockens beteende. Bin delar på populationen och hälften drar iväg på vinst och förlust, gräshoppor blir kannibaler och valar simmar upp på land i kollektiva självmord. Så vad händer med oss människor? Måste vi bli polariserade i ”social kannibalism” för att handskas med stressen?

Vi vet också att en enda person som behåller sansen och lugnet kan vara en förändrande faktor till det bättre för hela gruppen. Men vad händer om det personliga ledarskapet inte orkar stå emot den alternativa verkligheten med alla ”alternativa fakta”? Hur ser egentligen stressnivåerna ut för alla av oss som är intresserade av ett öppet, vänligt och ansvarstagande samhälle? Den här sortens kroniska stresspåslag skapar ogenomtänkta behov av snabba lösningar. Kronisk stress kan skapa otäcka gruppbeteenden som vi normalt aldrig skulle vara del av. Inte om vi tänkte efter. Men när stressen är så hög att vi blir korkade då måste vi få hämta andan. Även om det bara är kortfristigt. Om det är någon annans fel, mexikanarna, judarna eller de gröna små männen så vet vi att vi själva i alla fall kan sitta lugnt. Vi är ju lite bättre i vår egen lilla grupp. Vi har lyckats skapa en imaginär extern fara så att vi själva kan vara lugna. Om vi stannar upp och tänker värdegrund kommer förnuftet att råda, och då blir det jobbigt om vi inte hade koll på våra val när det krävdes.

Det i sådana här tider som vår värdegrund, vårt personliga ledarskap och vår förmåga att ifrågasätta snabba lösningar prövas. Om vi vill undvika att sugas med i den allmänna oron med jakt på snabba lösningar på stora problem behöver se vår egen betydelse som lugnande ”ankare” i ett stressat system.  Det är nu vi alla behöver bli mindre ”Trumpade” och istället jobba på det personliga ledarskapet och tänka klokt och långsiktigt.

Bilder: The Donald: Wikipedia, Washington och Ankaret: Marie Simonsson

 

Inga kommentarer än.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Vi använder cookies